Debatten kring sysselsättningspolitiken har intensifierats efter årsskiftet. Regeringen har avtalat om att man till höstens budgetmangling ska ha sysselsättningsåtgärder som tillsammans motsvarar 30 000 nya sysselsatta.
På de listor av möjliga åtgärder som media publicerat och som nu debatteras i offentligheten finns dock väldigt sällan utbildning med. Det är synd och skam att det fortfarande saknas en bred förståelse för hur viktiga utbildningssatsningarna är för ett land som Finland.
För att öka förståelsen för detta måste man förstå hur kunskapskraven har förändrats på arbetsmarknaden. Jag brukar använda mig av tre specifika siffror för att illustrera de utmaningar vi måste svara på.
Den första siffran är 15. Siffran representerar den andel av varje generation som fortfarande blir utan en examen från andra stadiet. Trots år och årtionden av projekt, ungdomsgarantier och olika typer av riktade stödåtgärder har vi fortfarande inte lyckats nå målsättningen om att alla unga ska avlägga minst en examen från andra stadiet.
Utbildning och sysselsättning går hand i hand.
Den andra siffran är 40. Den avser sysselsättningsgraden för personer som enbart har grundskolebakgrund.
Andelen arbetsplatser där man klarar sig utan examen från minst andra stadiet har minskat stadigt under de senaste tio åren och därmed har även sysselsättningsgraden sjunkit bland dem som endast har grundläggande utbildning. All data och alla analyser förutspår att den här utvecklingen kommer att förstärkas och försnabbas under kommande år.
Den tredje och sista siffran är 80. Utbildningsstyrelsen uppskattar att till och med 80 procent av de nya arbetsplatser som uppstår är sådana där det behövs kunskap på högskolenivå. Det är en häpnadsväckande siffra, speciellt med tanke på att den officiella målsättningen är att 50 procent av unga vuxna ska avlägga en högskoleexamen. Vi har fortfarande inte nått den målsättningen.
Undervisningsminister Li Andersson tycker att grundskolan är grundbulten för välfärdsstaten.