Gång på gång utropas utbildning till en prioritet; utbildning är nyckeln till utveckling och välstånd, hälsa och jämställdhet. Ändå kämpar vi fortfarande med att hitta finansieringen. Biståndsanslagen till utbildning har minskat stadigt och uppgick år 2015 endast till 6,9 procent. Samtidigt kanaliseras ynka 2,7 procent av det humanitära biståndet till utbildning.
Vid millennieskiftet lovade det internationella samfundet hjälpa länder med en trovärdig nationell utbildningsplan. Det här löftet utgjorde grunden för det som idag är Global Partnership for Education. Men vi väntar fortfarande på att löftet ska infrias.
Under tiden har mycket förändrats. Kapitalet är den nya staten och det råder nästintill konsensus om att kostnaderna är så stora att staten inte ensam kan stå för notan utan behöver hjälp av den privata sektorn. Och om man inte klarar av sin egen nota betalar man inte heller för någon annan, alltså förväntas fattiga länder fixa sin egen finansiering, främst genom att öka sina skatteintäkter. Men det är lättare sagt än gjort, framför allt då den privata sektorn vägrar betala skatt där de gjort sina vinster!
Jakten på pengar får inte ske på bekostnad av våra principer.
Pengabristen är akut och det gör oss mindre benägna att kritiskt granska de nya lösningar som då och då föreslås. Ett av de förslag som under det senaste året har debatterats är en ny lånemekanism för medelinkomstländer, som påstås kunna frigöra ”nya pengar” för utbildning. Pengar som man betalar för med sin frihet.
Jakten på pengar får inte ske på bekostnad av våra principer. Pengarnas ursprung och användning formar både vårt skolsystem och vårt samhälle, och avgör hur jämlika och rättvisa de är. Därför är kampen för utbildningsfinansiering alltid en del av kampen för progressiv och rättvis beskattning, hållbar lånegivning och infriade löften om bistånd.
Antonia Wulff jobbar på Education International där hon leder arbetet med FN:s agenda för hållbar utveckling.