Att som finländare jobba med internationell utbildningspolitik är märkligt. För alla känner till vårt utbildningssystem. Folk har varit på studiebesök i Finland och de har koll på det mesta och är imponerade av allt, framför allt av jämlikheten i vårt system och av hur högt utbildade lärarna är.
Samtidigt är Finland fullständigt osynligt som utbildningspolitisk aktör. Alla pratar om Finland men Finland är sällan på plats då de utbildningspolitiska besluten fattas. Man låter helt enkelt andra länder styra och ställa i den internationella utbildningspolitiken.
Det handlar delvis om att Finland de senaste åren skurit skamlöst i biståndsanslagen. Under samma period har till exempel Norge gått in för att fördubbla anslagen till just utbildning. Och man hittar också en norsk representant i praktiskt taget varje mötesrum. Men främst handlar det om att Finland inte prioriterar utbildning: i de utvecklingspolitiska målen nämns utbildning i en bisats, och då som ett område inom vilket Finland har mycket att ge.
Finland är fullständigt osynligt som utbildningspolitisk aktör.
Nu är det ju lika så gott att den nuvarande regeringen inte har gått in för att exportera sina idéer internationellt, men snart har vi en ny regering och då gäller det att fundera över vad Finland kunde bidra med. Man varken kan eller ska kopiera andra länders system rakt av, men det finns flera saker som jag önskar att andra länder lärde sig av Finland.
Internationellt behövs det flera länder som visar att det är möjligt att upprätthålla offentliga utbildningssystem som är både jämlika och av hög kvalitet. Och att man då inte behöver privata skolor. Och under inga omständigheter vinstdrivande skolor. Att man inte behöver standardiserade prov i grundskolans lägre årskurser och att skolan skall vara gratis för alla. Här kunde Finland föregå med gott exempel.
Antonia Wulff jobbar på Education International där hon leder arbetet med FN:s agenda för hållbar utveckling.