Musik på tusen öar

Ilari Hongisto visar stolt upp sjökortet över Skärgårdshavet som hänger på väggen bakom hans skrivbord. Han sveper med handen över kartan och målar upp Arkipelags verksamhetsområde: i väster gränsar det mot Ålands skärgård, i öster mot Salo, Raseborg och Hangö.

Musikinstitutets kärnverksamhet är koncentrerad till tre huvudorter på fastlandet: Pargas – där kansliet ligger –, S:t Karins och Kimitoön.

– Men vi har en musikklubb i Iniö, en dansgrupp i Nagu och har haft en musikelev i Högsåra som varannan vecka fick närundervisning och varannan vecka distansundervisning via webben, säger Hongisto.

Musikinstitutet Arkipelag är unikt på många sätt. Institutet, som inledde sin verksamhet 1981, är fullständigt tvåspråkigt, verkar över ett stort geografiskt område och erbjuder både musik- och dansutbildning.

– Dessutom har vi det vackraste musikinstitutet i Finland om man ser på naturen omkring oss, säger Hongisto.

Hongisto har varit rektor för Arkipelag i snart fem år. Det var också här han själv inledde sin karriär inom musikpedagogik, som slagverkslärare år 1998.

När han tog över ledningen för Arkipelag 2013 hade musikinstitutet en svår tid bakom sig. Ekonomin var usel och institutet tvingades genomföra ett sparprogram. Bland annat höjdes elevavgifterna och lektionstiderna för dem som börjar sina studier förkortades från 45 minuter till 30 minuter.

– De första åren handlade allt om pengar. Äntligen har vi tid att fokusera på pedagogiken, säger Hongisto.

Och just nu krävs mycket fokus. En läroplansreform, som har många paralleller till reformen inom grundskolan, pågår som bäst. Senast den 1 augusti 2018 ska musikinstitutet ta i bruk sin nya läroplan, i enlighet med Utbildningsstyrelsens nya grunder för läroplanen för konstundervisningen. Arbetet engagerar alla lärare. En synlig förändring blir att musikinstituten slopar både nivåprov och numeriska vitsord.

– Jag tror vi kommer att ha en kunskapstavla i stället. Läraren ska också kontinuerligt evaluera eleven, inte bara i samband med enskilda prov. Men många lärare har jobbat med nivåproven i över 30 år och det är inte helt lätt att anamma de nya riktlinjerna.

Att med cirka 50 lärare, av vilka många är timanställda och utspridda på flera orter, skapa en gemensam och enhetlig syn på pedagogiken är enligt Hongisto en av musikinstitutets största utmaningar. Han är ändå övertygad om att det går.

– Jag tror på möten och på samtal. Jag tror också att det blir bättre om vi är fler vid samma bord som bestämmer än om det är en rektor som gör det.

Varje månad ordnas därför olika evenemang där lärarna kan träffas: lärarmöten, utbildningar eller fester. Hongisto brukar också träffa en lärare per vecka för utvecklingssamtal. Att gå igenom hela lärarkollegiet tar cirka ett och ett halvt år.

– Alla ska få en chans att säga hur de tycker att institutet borde utvecklas – oberoende av om de har två eller trettio timmar undervisning per vecka.

Femton kilometer norr om Pargas ligger S:t Karins där Arkipelag håller till i övre våningen av ett opersonligt köpcentrum. Bakom de stängda dörrarna hörs musik och i ett av rummen övar Martta Kunnola tillsammans med sin lärare Riikka Lehtimäki.

Kunnola har varit Lehtimäkis elev i sju år, sedan hon var fem år gammal, och hennes vänster hands fingrar rör sig snabbt och lätt över strängarna när hon övar drillar i ett stycke av Bach.

– Visst är det unikt att som lärare få följa med en elevs utveckling under en så pass lång tid. Sedan måste man vara beredd att släppa taget om eleven vid rätt ögonblick, så att hon eller han kan fortsätta utvecklas, säger Lehtimäki.

Den klassiska konstellationen i musikundervisningen bygger på rollerna mästare och gesäll. Under de senaste åren har gruppundervisning fått en mer framträdande roll, liksom olika samarbetsprojekt.

– Gruppundervisning motiverar eleven och ökar sammanhållningen men vi behöver också tid för grundundervisningen, där läraren och eleven arbetar på tumanhand, säger Lehtimäki.

Följande elev knackar på dörren och stiger in. Nästa lektion tar vid innan den föregående knappt hunnit sluta.

– Ibland är det ett rätt ensamt jobb, det är sällsynt att lärarna slår sig ner i lärarrummet samtidigt. Ändå har vi en bra sammanhållning, säger Lehtimäki.

Både Lehtimäki och Hongisto säger att framtiden rätt långt beror på hur väl musikinstitutet lyckas locka nya studerande. Intresset för att studera musik har nämligen sjunkit under de senaste åren.

– Vi måste få barn och ungdomar att bli intresserade av oss. Och när de sedan kommit hit är det vårt arbete att se till att de trivs, säger Hongisto.

Han poängterar att man inte ska få känslan av att musikinstitutet är ”ett historiskt museum”. Med andra ord går det att skönja en oro för att barn och ungdomar ska tycka att den målinriktade musik- och dansundervisningen är för krävande eller gammaldags.

– Vi kan spela gammal musik men på ett modernt sätt, säger Hongisto.

Ett område som däremot växer är intresset för dansstudier. I ett gym några kilometer från Pargas centrum ska en lektion i streetdance strax börja. Dansläraren Solveig Ekholm småpratar med eleverna som droppar in en och en.

Ekholm har undervisat på Arkipelag allt sedan hon blev färdig danslärare 1999. Då var Ekholm den enda dansläraren. Hon hade två kurser per vecka och elevantalet var drygt tio. I dag har Arkipelag sammanlagt 360 danselever, flera lärare och undervisning ges sex dagar i veckan – på olika verksamhetspunkter.

Men även om dansundervisningen etablerat sig och lockar elever har danslärarna samma utmaning som musiklärarna – att få eleverna att jobba långsiktigt och målmedvetet.

– Att studera på musikinstitut är mer krävande än att gå en kurs då och då. Undervisningen ska vara så högklassig att elever som avlagt grundstudier och fördjupade studier ska kunna söka sig vidare till professionella studier om de vill, säger Ekholm.

Lektionen inleds, salen fylls av musik och av leende barn.