På scenen njuter Susanne Wickström av att få ge publiken upplevelser. - Man är ju lite narcissistisk.

MOTVIKTEN

Lyhörd både på scenen och på jobbet

När Susanne Wickström kliver in i teaterhuset glömmer hon allt annat och fokuserar på att skapa en föreställning publiken njuter och roas av.

Lina Laurent text / Mirka Johansson fotos / Opettaja 21/2017

Jag har sjungit om ensamma damer, ensamma båtar och ensamma hamnar. Jag har sjungit då jag suttit på en brygga och sett båten segla iväg och när jag stått på ett dansgolv och blivit lämnad. Det har varit lite melankoliska låtar som skrivits enkom för mig, berättar Susanne Wickström.

Året var 1977 när Susanne för första gången stod på Jungsborgs scen, Karleby ungdomsförenings teaterhus, och sjöng. Hon var nyutexaminerad barnträdgårdslärare och hade flyttat till Karleby för att leva tillsammans med sin blivande man. Att söka upp stadens ungdomsförening kändes som ett naturligt sätt att hitta nya vänner och bekanta.

I sin första Karlebyrevy hade Susanne inga repliker – hon kunde nämligen ännu inte den lokala dialekten som kännetecknar revyn.

Under de senaste 40 åren har Susanne stått på scenen i otaliga revyer och teaterpjäser. Just nu är hon med och skriver manuskriptet till revyn som har premiär i januari 2018.

– Från november till trettondagen är jag på teatern all ledig tid, varje kväll och varje veckoslut.

Susanne berättar om en bekant som för två år sedan frågade: ”orkar du för att du är med eller är du med för att du orkar?”

– Och jag vet inte hur jag ska vända på det. I arbetet orkar jag mycket bättre då jag har något som motvikt. För även om det är tufft och hektiskt på arbetet glömmer jag det då jag kommer till teatern. Där ska man lära sig texter och sånger utantill och all koncentration går till det.

Teater är en hobby som kräver en någorlunda fysisk kondition, säger Susanne. Tempot både bakom och på scenen är snabbt och många scener är fysiskt krävande. Att teatern skulle hålla henne ung till sinnet är en kliché hon ogärna använder. Samtidigt erbjuder teatern en plats där människor i olika åldrar möts på lika villkor.

– Inte kan jag säga att jag hålls ung för att jag är med ungdomar men man får en inblick i deras värld. Jag har väldigt lätt att tala med ungdomarna och de talar gärna med mig.

 

Lika länge som Susanne hållit på med teater har hon varit fackligt engagerad. Hon har varit förtroendeman, fullmäktigeledamot i OAJ samt styrelsemedlem och fullmäktigeledamot i Barnträdgårdslärarförbundet.

Intresset för det fackliga har gett en förståelse för hur branschen är uppbyggd.

– Jag är hellre med än sitter passivt och klagar och gnäller, till exempel om löner. När man är med förstår man var problemen ligger och vad man själv kan göra.

Susanne säger att det bästa med de aktiva åren inom facket är ”ett underbart stort nätverk som sträcker sig över hela landet”.

– Jag behöver bara sätta bud till en whatsapp-grupp för att få tag i föreståndare i hela landet. Av dem kan jag fråga till exempel vilken lön specialbarnträdgårdslärarna har i deras kommuner.

Oberoende av om Susanne talar om sitt jobb inom dagvården eller sitt fackliga engagemang drar hon paralleller till teatern. En daghemsföreståndare är i bästa fall som en regissör, som stödjer och handleder och visar den rätta vägen.

Barn, föräldrar och personal på daghemmet mår bra av att få positiv respons – en uppmuntrande kommentar här, en annan där. Det är lika viktigt som när någon i publiken ropar ”bravo” efter en solosång eller som när en okänd människa i affären utbrister: ”nog var den bra (revyn). Så vi skrattade. Vad roligt att ni orkar hålla på.”

– Jag har också blivit lyhörd för vad personalen, barnen och föräldrarna vill. Jag tror att jag fått det från teatern. Det är samma sinnen jag använder när jag kommer ut på scenen: det är mörkt men jag känner spänningarna i luften och publikens reaktioner. Vissa kvällar får man kämpa otroligt och i kulisserna kan vi säga ”skitpublik som inte skrattar. Det känns som om det är tomt i salongen”. Följande föreställning kan vara helt annorlunda och jag kan känna hur någon som berörts av min sång sitter och gråter.

 

Vem?

Susanne Wickström, 62, är barnträdgårdslärare och jobbar som föreståndare för Hjortgatans och Öja daghem i Karleby. Hon är också servicechef för ett av stadens dagvårdsdistrikt. Hon äter varje dag lunch med en daghemsgrupp. Susanne har varit fackligt aktiv i 40 år.